Teolog på ungdomssamling glider med handen mellan benen och skinkorna

Posted on

Jag var som tonåring med på en storsamling med hundratals ungdomar från hela landet. Då det hölls program på scenen, satt människor i bänkarna och på golven. Och min kompis bar omkring mig på sin rygg.

Just då programmet börjar och det är lite skumt i salen, rider vi nerför trapporna längs salens sida för att sätta oss framför scenen. Då känner jag plötsligt en beröring mellan mina ben, där jag sitter på kompisens rygg. En hand som lätt stryker nerifrån uppåt mot svanskotan ända från venuskullens början. Först tänker jag att ojdå, är det kompisens hand? Men det kan det inte vara för han håller om benen, som man gör då nån sitter på ryggen. Sen vänder jag mig om, kikar över axeln och ser en prästman – sedermera en mycket högt utbildad sådan – kasta en lång blick på oss, med svepande oberörd blick. Jag har så svårt att tänka mig att det är han, men ingen annan finns exakt där, just då.

Jag känner mig häftigt generad och ser det hela som på avstånd, hur jag skrevat med mina lår, att allt synts och alla säkert sett det som hände. Men ingen reagerar. Också det känns märkligt skamligt.

Jag pratar med kompisen, som menar att det nog var ett misstag, att prästen bara ville klappa mig på baken. Och många år tänker jag så, att det bara var en missriktad klapp, att han kanske inte kunde låta bli, för att jag… bredde ut mig. Tills jag börjar fatta att det inte är okay att klappa på baken heller. Dessutom, om prästen tänkt ge en klapp och missat i halvmörkret, hade det väl inte känts så utmejslat taktilt?