Aldrig mer församling

Posted on

Jag deltog i ett kortare skribaläger en helg, det var i mitten av 90-talet. Vi var ett tiotal ungdomar, några hjälpledare och några anställda hos kyrkan. För att lära känna varandra skulle vi leka en lek. Leken gick till så att vi ungdomar fördes ner i källarvåningen där vi fick vänta på anvisningar. En och en kallades vi upp tillbaka till övre våningen utan att veta vad som väntade. Då jag kom upp stod alla på rad och jag uppmanades ställa mig sist i raden. Turvis i “kedja” kramades alla som stod där, tyst. När det blev min tur att få en kram av personen längst ut (som var min kompis) fick jag ingen kram, bara en klapp på kinden. Jag förstod ingenting. Alla var tysta. Det visade sig senare att min kompis gjort fel. Tanken var att hon skulle ge mig en örfil, för att förvåna mig. Min reaktion, liksom de tidigares reaktioner (tror jag) förväntades leda till situationskomik. Men humorn uteblev. Jag upplevde leken som pinsam, tryckande och misslyckad. Jag tycker ledare borde vara mycket mer försiktiga med lekar som innehåller fysisk kontakt. Då någon tvingar ungdomar att kramas krävs ett mycket större för förtroende och kunskap. Det är inte okej att skapa situationer där övergrepp kan suddas ut i förväntat agerande. Och att slå borde aldrig vara okej, inte ens på skämt! Jag deltog aldrig mer i några evenemang arrangerade av församlingen.